Kategori: Graviditet

Den här första veckan efter semestern passade jag tydligen på att boka in inskrivningsbesök hos barnmorskan. I måndags var det dags, kanske lite senare än traditionellt men jag har inte känt att det varit nån brådska, jag har känt mig pigg och har ju faktiskt varit med förr.

Att komma tillbaka till jobbet sätter mig lite i ett dilemma. Magen putar lite misstänksamt, den lilla bullen som är kvar sen förra gången trycks liksom utåt, uppåt på nåt vis och gör att jag ser riktigt tjock ut. Detta gör dels att jag inte längre har några kläder jag riktigt kan ha plus att jag inte har planerat att tala om nyheten på jobbet än på ett tag. Fast det känns snart ganska oundvikligt.

Den här veckan mår jag bättre än på länge vilket är skönt. Jag känner mig ännu mindre utmattad än förra veckan. Nu är jag liksom bara sömnig på grund av tidiga mornar och långa jobbdagar.

Aldrig trodde jag väl att några veckor skulle gå så sakta. Samtidigt som jag såklart ville att semestern skulle hålla i sig så ville jag att veckorna skulle springa fram i räcerfart så att vi skulle hamna här, imorn är sista dagen på vecka 12 och vi har tagit oss helskinnade till det magiska utgången av vecka 12.

En liiiiten bulle har börjat förma sig en bit nedanför naveln. Den lite större bullen som formats under våren har på så sätt blivit ännu större och trots att jag gått så kort tid så har jag knappt några kläder jag kan ha längre, iaf i byxväg.

Jag är fortfarande helt slut och ärädd för att jag kommer bli tvungen att tvinga i mig de där vidriga järntabletterna.

Förutom våra föräldrar vet nu även sara för hon kom hit till oss och avslöjade att även dom ska få en til liten, bara en månad innan oss ungefär. Idag kommer även syster Emma få veta och imorn Johanna och hela sällskapet som är på kräftskivan.

Att berätta på jobbet känns skitjobbigt. Perioden jag kommer vara borta är den period som jag är anställd för att vara där. Nåja, berättar jag nu när jag kommer tillbaka så har dom chans att stoppa in nån på min plats.

Detta var det första jag skrev om graviditeten med Nils, har inte lagt ut det förrän nu dels för att jag från början inte ville och dels för att det drunknat i utkastkorgen. Men, bättre sent än aldrig.

För snart fyra veckor sedan fick vi ett väldigt efterlängtat plus på en nästintill magisk sticka. Jag hade väntat på dagen lite i smyg och hoppade på David med den kissiga stickan i högsta hugg.

Våra tidigare missfall gör att vi är lite försiktigt entusiastiska. Missfallen har båda skett i vecka åtta. Idag kliver vi in i vecka nio och därför börjar det kanske sjunka in lite att den här gången kanske det får gå vägen. Jag bestämde mig tidigt för att inte tänka på vad som eventuellt kan hända utan har de här veckorna tagit för givet att this is it. Därför törs jag nu äntligen sätta ord på det.

Våra föräldrar vet. Under sommaren är det svårt att dölja då jag inte direkt brukar tacka nej till ett glas vin eller en kall öl en ljummen sommarkväll. Plus att det kan vara skönt att ha ett stöd om det skulle hända nåt.

Jag har varit väldigt trött och är i en period nu då jag bara känner mig tjock och ful. Inga kläder passar, magen mår lite tjyvens även om jag inte behöver kräkas. Jag längtar till den här perioden är över och jag förhoppningsvis kan känna mig lite som vanligt igen.