Tänk om jag kunde få Astrid att förstå exakt hur mycket som kommer förändras efter den här dagen. För henne är det en alldeles vanlig fredag, mys i soffan, somna på soffan, godis på lördag, en ledig dag till på söndag och sen köra igång igen men 9 timmar om dagen hos dagmamman i fem dagar innan hennes älskade ledighet är tillbaka.
MEN så är det ju inte den här fredagen för idag gick jag äntligen hem från jobbet för att vänta på att en liten bebis vill komma ut i vår värld. Helgen blir väl kanske som vanligt men sen är vi helt lediga på måndag medan resten av veckan ligger öppen. Några 9 timmar per dag kommer det inte bli för henne på ungefär 1,5 år i alla fall. Tänk om hon kunde förstå det.
Liten bebis är efter kl 15 idag hjärtligt välkommen ut när hen helst behagar. Jag är redan rejält trött på det här, att inte kunna resa mig, sätta mig, böja mig som normalt. Idag har dessutom något förändrats, inte för att jag tror att något är på gång men kroppen har definitivt tagit ett steg i rätt riktning känns det som. Ännu tyngre och jobbigare och jag orkar inte annat än att halvligga i soffan trots att jag VILL plocka reda på i köket tex. David har röjt runt så gott det gått nu på eftermiddagen och har både skottat den tunga snön, kört A runt kvarteret i snöåkan, tagit A på en cykeltur runt kvarteret, byggt en ny snögubbe, huggt ved och dammsugit. Vad jag gjorde? Välte ut det D handlade på vägen från jobbet och ställde iordning för att man skulle kunna plocka själv av salladsgrejer. Ja det var väl allt, suck vad jag längtar tills jag orkar röra mig igen.