Det sliter i kroppen av längtan

Är det inte konstigt det där med kärlek till och längtan efter sitt/sina barn? Ibland tror jag att jag är ensam om att känna så, i alla fall låter det så när jag säger något om det på jobbet. ”Näää vara borta från barnen är ju underbart, det är bara att njuta de korta stunderna man är borta” låter det.

Att vara borta en natt, den här gången blev det två kvällar med den mysiga läggningen, är fruktansvärt tycker jag. Det går ganska bra under tiden man är borta. Men på väg hem så bara sliter det och river i kroppen.

Att nu sitta på tåget och veta att Astrid inte ens är vaken när jag kommer hem är ju helt värdelöst. Jag vill inte åka till jobbet imorgon, jag vill vara hemma och mysa, busa och baka tekakor.

Det spelar ingen roll att vi nöter på varandra och snäser och grälar. Även dom stunderna älskar jag henne och är egentligen stolt över hur envis och ståndaktig hon är trots att jag bara vill slänga igen dörren och hålla mig ute en stund, men bara en liten liten stund.

Suck. Längtar tills imorgon kväll då vi ska gräla, snäsa, mysa och kramas återigen.

En kommentar till “Det sliter i kroppen av längtan”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *