Mitt barndoms paradis – älskade Storsven

Nu när jag snart ska sluta här på verket så sitter jag och rensar hyllor, lådor och såklart datormappar. Då snubblar jag över en text min allra käraste syster har skrivit. En text om sommarens höjdpunkt, vår älskade, trygga vist under långa sommarkvällar med det mörka tunet med dasset på andra sidan. Att Astrid inte ska få växa upp här finns det endast en person jag kan skylla på. Hela den historien är en släktfejd och inte något jag kan ta upp här.

Men oj vad dofter det kan komma som ger mig tårfyllda ögon av ett översvämmande minne av älskade stugan i Marnäs.

När bilen svänger av åt vänster vid den gula skylten är vi snart framme. Man följer bara grusvägen. Bilen går över den lilla ån och förbi Göla, badstället där vi senare ska ta sommarens första kvällsdopp. Vi rullar vidare och stannar till vid raden postlådor för att kolla vår. Som vanligt i juni är den tom. Grusvägen slingrar vidare, smalare och gropigare. Förbi den sista grannen, förbi kossorna i hagen, upp för den lilla backen och genom björkdungen med blåbärsris. När träden glesnar så ser vi en röd stuga med vita knutar som står där på tunet. Vår stuga, där alla somrar spenderats.

Det spritter i små barn-ben och den sista biten hoppar vi ur bilen för att springa. Vi springer upp på gården, tävlar om vem som hinner till den stora björken först. Gräsmattan är oklippt och jag tar av mig skorna. Gräs är mjukt mot fötterna och här ska man inte ha skor på sig!

I skåpet i farstukvisten hänger nyckeln. Ett läderband fäster nyckeln vid en gammal trådrulle av trä. Den känns tung i handen. För att få upp dörren krävs ett litet knyck som jag inte riktigt klarar av, men dörren glider lätt upp med mammas hjälp. Jag stiger in och fyller lungorna med den välbekanta doften, här är allt precis som vanligt. Precis som det ska. På det runda köksbordet ligger samma gröna vaxduk som alltid funnits där. De lite omaka köksstolarna med höga ryggar står på sina rätta platser och de breda, lackade golvplankorna känns kalla mot nakna fötter.

Köket är husets hjärta. Härifrån strömmar värmen ur järnspisen. Här lagas maten, här spelar vi spel och äter kvällsmacka. I skafferiet doftar det som inget annat kan. Jag brukar ibland öppna dörrarna bara för att känna doften. En doft som är sommar för mig.

Gårdstunet håller fortfarande spännande hemligheter och nya äventyr att upptäcka, ett vattenfall i en sandlåda, en restaurang i en övergiven ladugård. Här finns utrymme att uppleva. Det här är vår sommarstuga och här vill jag spendera resterande somrar i hela mitt liv.

Tyvärr blev det inte så, det finns inget jag saknar mer än doften i skafferiet.