Jag är ledsen att jag inte uppdaterat på ett tag och jag hoppas att allt gått bra trots att ni haft tummarna hållna i nästan en vecka. Anledningen till det tidigare inlägget var att jag haft ett tufft val att göra. Jag hade sökt två jobb. Ett som kändes otroligt roligt, utmanande och ett stort karriärsteg, som sektionschef på kontoret i Söderhamn. Samt ett på Lantmäteriet, ett arbete som innebär att jag inte behöver pendla, kan jobba heltid med ekonomin som det betyder samt att det är en ny spännande utmaning. Det som skulle hända förra veckan var att jag skulle få besked om jag fått platsen som chef. Det fick jag inte. Detta besked gjorde att jag själv slapp välja mellan de två och istället bara behövde överväga jobbyte eller inte. Ett byte är vad det blev. 1 februari upphör det eviga åkandet, betalandet för resa i rena pengar både i form av tågkort och i form av deltidsarbete, tröttheten pga att klockan ringer kl innan fem varje morgon. Sååååå skönt att jag knappt fattar att det är sant. Dock har det här naturligtvis ett jättestort minus, min separationsångest. Att skiljas från saker eller människor, hur stort, litet, viktiga eller oviktiga dom än är så har jag stora problem. Om jag tappar bort något mår jag dåligt och nästintill sörjer denna sak ett bra tag. Inte så roligt så här i vanttappningssäsong. För att inte tala om alla nappar jag minns att vi haft och som jag aldrig mer kommer få se. Det låter verkligen helt sjukt löjligt när jag sätter det på pränt såhär men nu är det gjort, förmodligen min mörkaste hemlighet. Så ni kan ju tänka er själva hur detta känns. Att lämna några av de allra bästa, underbaraste, roligaste människorna jag träffat. Att jag någonsin kommer hitta en arbetsplats som denna finner jag föga troligt. Usch, jag bävar inför den dag jag måste tacka för mig, kommer inte få fram ett ord, bara tårar.
Grattis! Grattis grattis grattis grattis! GRATTIS! Vad underbart att få jobba här i stan, slippa pendlandet. Det kommer bli fantastiskt.
Och alltså, jag tror det är ett släktdrag det där med separationsångesten, för jag är också drabbad. Just på samma sätt, att jag på riktigt kan må jättedåligt över grejer jag tappat eller förlorat på ett eller annat sätt. Så som att jag inte klarat av att slänga brödrosten jag fick när jag flyttade till rättvik, eller den förra vattenkokaren jag fick av dig, trots att de är trasiga. Knäpp, japp!
Jag förstår hur det känns att behöva lämna en älskad arbetsplats och människor som kommit att bli ens vänner, men vännerna kommer du ha kvar och livet kommer förhoppningsvis bli snäppet lättare för er.
Puss! <3
Det är ett släktdrag! Jag kan inte sägs hejda till nära o kära, ur jobbigt! Säger liksom bara hej hej i farten o låtsas som om bi ses snart igen! Jag minns när du var liten, Janna, o vi var hos Er. När vi skulle säga hejdå o åka hem var du alltid spårlöst borta! Grattis till nya jobbet! Puss!