Braa vad duktig du är!

Häromdagen på öf hade vi en diskussion, eller ja jag deltog inte utan lyssnade bara, om tänk runt vad man säger till barnen när dom gör positiva saker. Alltså när man i vanliga fall säger ex ”bra vad duktig du är”.

Jag vet att jag läst om detta men minns inte var, tror inte det var Moen. Tanken är att man inte hela tiden ska berömma när barnet gör ett framsteg eller något som för tillfället är bra. Istället ska man tex säga Vad roligt att du har lärt dig att klättra ner från soffan själv eller; vad skönt det måste vara att bli mätt i magen nu när du ätit upp allt.

En av papporna körde helt enligt detta, den andra pappan som var där hängde på och tyckte det lät jättebra. Motiveringen var att om man hela tiden berömmer så får barnet prestationsångest och när man plötsligt en gång inte berömmer så tror barnet att den gjort något fel. När man säger vad duktig du är så blir ordet duktig ett mått på det barnet gör (nu tappade jag bort ordet jag egentligen ville anvnda, skit).

När jag läste om detta så minns jag att jag reagerade på detta och kände att det inte var något för mig. Däremot kan jag hålla med om att när man säger att barnet är duktigt så ska man mena det. Det ska alltså vara något hon gjort, så att jag inte använder berömet hela tiden.

Jag tycker man tydligt märker att Astrid utvecklas av detta. Säger jag ”braa, vad duktig du är som lägger dom där på varandra” då gör hon det igen och igen och igen tills hon behärskar staplingen till fullo, då kan jag igen säga att oj vad duktig du blivit nu. Att hon skulle tycka det var konstigt om jag inte sa nåt tror jag faktiskt inte. Att hon vet att hon alltid har någons uppmärksamhet räcker för att hon ska känna sig sedd och utvecklas ändå. Hon tror redan på sig själv så pass mycket att det blir plus när jag säger att hon är duktigt men det blir inte minus bara för att jag inte säger något.

Jag hade inte riktigt något att säga just då för jag kände att det var något jag ville tänka igenom. Jag känner att ett litet blogginlägg som det här blev långt ifrån allt jag egentligen hade tänkt att jag ville skriva också men så är det alltid. Jag har så mycket jag vill säga och skriva men det mesta blir kvar i hjärnan. Jag har så svårt att uttrycka alla mina tankar om barn och hur de växer upp, hur man själv ska uppträda mot barnet och så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *