Ja hur gör man

Min undran gäller hur man säger åt en ettåring. Säger åt låter lite hårt. Men saker som jag anser kan sluta i olyckor skulle man gärna vilja få den lilla människan förstå är farliga. Exempel på detta är att traska omkring i badkaret, gå omkring i soffan eller sängen samt att stå i äggstolen från ikea. De förstnämnda sakerna är ju alltid någon av oss med men stolen leker hon ju med och det räcker med en sekunds ryggvänd så står hon där i, såklart hur nöjd som helst.

När hon ser att jag upptäckt henne så gör hon en tokig min. Plötsligt en dag när jag såg henne och hon  gjorde så samtidigt som jag sa att man inte får stå i stolen (hon fattade exakt vad jag menade.. hrm.. typ) så insåg jag att hon med den där minen härmar mig helt enkelt. Tydligen höjer jag på ögonbrynen när jag säger till henne, gör mitt ”det här allvarligt”-min.

Jag rynkar även på pannan ibland tydligen så det har hon blivit en riktig hejare på. Det gör jag när jag allvarligt skakar på huvudet för att visa att så gör man inte när hon tex slänger all mat på golvet.

Jag kämpar på med att försöka distrahera henne med annat istället för att neja och fya. Jag tycker att det känns som det fungerar för stunden iaf. När hon inte får reaktionen som hon önskar så är det ju inte längre roligt att tex peta i uttaget eller trycka på TV-spelet. Dock finns det vissa saker som inget i världen kan få henne att sluta med verkar det som. En sån sak är att rota i papperskorgen i badrummet. Det är ju inget farligt där i men snorpapper och tops är lite för högt upp på äckelskalan för att hon ska få hållas tycker jag. Någon som har nåt tips på något som kan vara ännu roligare?

3 reaktioner till “Ja hur gör man”

  1. Om det är något som är farligt brukar jag förklara varför. Han vill t.ex. stoppa in elkabeln till laptoppen i munnen jäääämt. Så då tar jag den, förklarar vad den gör, varför det är farligt och så visar jag var man egentligen ska stoppa in den. Det tog ett tag men nu roar han sig oftast med att försöka stoppa in den i datorn, eller i pallen haha. Ibland åker den in i munnen så jag har uppsikt. Jag tror inte att det finns något som fungerar direkt eller fort utan jag ser det som om jag lägger en grund och att jag får ha tålamod. Jag försöker undvika att säga att han inte får eller att fya eller neja för jag tror att det är bättre att ge en anledning.

  2. Ja det är så jag gör med. Som när hon springer omkring i soffan så sätter jag henne ner och förklarar att man kan ramla ner på golvet och göra sig illa. Så brukar jag plocka upp en bok eller något så att ska tycka det är mysigt att sitta ner. Och tydligen rynkar jag även på pannan då 😛 Men det är som du säger… tålamod 🙂 Man tycker att dom är så stora och kan och förstår så mycket annat att det kan vara lätt att glömma hur mycket dom har kvar att lära.

  3. Jadu! Svårt det där liksom. Dom måste ju få prova, upptäcka och hitta svar själv. Du vet ju hur min klätterapa har varit. Man kunde ju aldrig lämna henne. Men nu har hon ju blivit stadigare och får/klarar att klättra, springa och greja bättre eftersom hon har tränat på det i halva sitt liv nästan. Det där med att slänga mat på golvet är ju ett sött beetende. :/ Jag brukade säga typ "ja så låter det när tallriken faller i golvet" eller "så känns det när man silar sylt genom fingrarna och sen kladdar in det i håret." Försöker att ha tålamod och låta henne hålla på. Det värsta som händer är ju att man får städa IGEN sen. Men sen är det ju dom "farliga" sakerna som man inte vill att dom ska göra. Tex sladdar eller sånt som dom kan göra illa sig på… Där känns det som att instinkten tar över och man skriker neeej utan att tänka. //Johanna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *